En sån fredag
Klockan är åtta en fredag kväll i centrala Uppsala. Jag bor ovanför en pub och brevid en festlokal, men gatan ligger helt öde och tyst. (I kontrast till vad som är sedvänja, bör tilläggas.) Inte ett ljud från rumskompisens stängda dörr. Jag är skittrött. Alla är skittrötta. Det är en sån fredag idag. Ingen säger "Äntligen helg!", vi bara stapplar hem och faller ihop med ansiktet först i sängen. En sån fredag.
Men nog om det. Eller mer om det senare. Min frånvaro kräver en uppdatering.
Det har hänt mycket. Det brukar vara så när jag inte skriver. Jag är mitt uppe i förändringar som inte kan dokumenteras förrän de är klara.
Eller, förändringar blir aldrig riktigt klara.
Men, jag behöver lite avstånd från dem för att förstå dem ibland. Saken är den att jag har förändrats ganska så ordentligt den här gången. Inte så mycket utåt men inåt. Sådär så att det mest är jag som märker av det. Och jag har dessutom gjort det under en rätt kort tid. Rätt förvånande och svårt att förstå. För mig.
Men såhär är det.
Nog för att jag utvecklats mycket med mig själv. Jag har lagt undan min pessimism. Blivit mer självsäker och fri. Men jag haft oerhörda tyngder på mig. Svårhanterliga tyngder. Delar av mig jag sällan varit öppen om. Delar som fåtal människor varit medvetna om. Skam och skuld. Ånger. Som jag försökt arbeta med men aldrig riktigt lyckats.
För att vara mer öppen än jag någonsin varit på "allmän plats": jag har haft tunga problem som jag försökt få psykologhjälp för. Alltihop grundat i mötet med en enda person. Och skammen. Hur det har gått? Steg för steg har jag kommit närmare att acceptera det som hänt mig. Under julen klarade jag för första gången av att tala ut om exakt vad som hänt. Men massor hjälp och stöd från Chris, som jag inte kan tacka nog för.
Det har tagit några år men jag kan säga nu att jag har avskrivit mig skammen. Det har lett till att jag känner mig friare och ännu mer säker i mig själv. Jag har inte längre panik inför relationer. Varken skräck, eller känsla av tvång som förut. Jag hatar inte min egen kropp. Är helt okej med de val och misstag jag gjort. Lugn, i balans och tacksam. Och, uppenbarligen, mer öppen.
Jag är och kommer aldrig att bli färdigutvecklad men jag är längre fram än jag någonsin varit förut.
Tillbaka där vi började... Jag sitter och funderar över hur jag egentligen tänkte när jag tog på mig 150 % plugg. Och så söka sommarjobb på det. Men å andra sidan, jag är jäkligt bra. Så jag ska nog klara mig. Dessutom har jag aldrig känt mig så på rätt plats som med den här utbildningen. Just nu? Mest trött på alla böcker och halvfärdiga projekt som dräller på skrivbordet. Men, det är en sån fredag idag.
Men nog om det. Eller mer om det senare. Min frånvaro kräver en uppdatering.
Det har hänt mycket. Det brukar vara så när jag inte skriver. Jag är mitt uppe i förändringar som inte kan dokumenteras förrän de är klara.
Eller, förändringar blir aldrig riktigt klara.
Men, jag behöver lite avstånd från dem för att förstå dem ibland. Saken är den att jag har förändrats ganska så ordentligt den här gången. Inte så mycket utåt men inåt. Sådär så att det mest är jag som märker av det. Och jag har dessutom gjort det under en rätt kort tid. Rätt förvånande och svårt att förstå. För mig.
Men såhär är det.
Nog för att jag utvecklats mycket med mig själv. Jag har lagt undan min pessimism. Blivit mer självsäker och fri. Men jag haft oerhörda tyngder på mig. Svårhanterliga tyngder. Delar av mig jag sällan varit öppen om. Delar som fåtal människor varit medvetna om. Skam och skuld. Ånger. Som jag försökt arbeta med men aldrig riktigt lyckats.
För att vara mer öppen än jag någonsin varit på "allmän plats": jag har haft tunga problem som jag försökt få psykologhjälp för. Alltihop grundat i mötet med en enda person. Och skammen. Hur det har gått? Steg för steg har jag kommit närmare att acceptera det som hänt mig. Under julen klarade jag för första gången av att tala ut om exakt vad som hänt. Men massor hjälp och stöd från Chris, som jag inte kan tacka nog för.
Det har tagit några år men jag kan säga nu att jag har avskrivit mig skammen. Det har lett till att jag känner mig friare och ännu mer säker i mig själv. Jag har inte längre panik inför relationer. Varken skräck, eller känsla av tvång som förut. Jag hatar inte min egen kropp. Är helt okej med de val och misstag jag gjort. Lugn, i balans och tacksam. Och, uppenbarligen, mer öppen.
Jag är och kommer aldrig att bli färdigutvecklad men jag är längre fram än jag någonsin varit förut.
Tillbaka där vi började... Jag sitter och funderar över hur jag egentligen tänkte när jag tog på mig 150 % plugg. Och så söka sommarjobb på det. Men å andra sidan, jag är jäkligt bra. Så jag ska nog klara mig. Dessutom har jag aldrig känt mig så på rätt plats som med den här utbildningen. Just nu? Mest trött på alla böcker och halvfärdiga projekt som dräller på skrivbordet. Men, det är en sån fredag idag.
