Company
There's always an end to everything,
too bad this is ours.
Oh but don't cry,
we had a nice run
and though we ran out,
there's no need to shout.
We've had our fun,
so keep your eyes dry
through the final hours.
Let's see what the passing will bring!
too bad this is ours.
Oh but don't cry,
we had a nice run
and though we ran out,
there's no need to shout.
We've had our fun,
so keep your eyes dry
through the final hours.
Let's see what the passing will bring!
Kattmänniska
En hund gör vad som helst för belöning. En katt har värdighet.
En hund älskar en person den aldrig träffat förut, men du måste förtjäna en katts uppmärksamhet.
En hund väntar på dig när du är borta, en katt lever ett självständigt liv.
Du kan kanske köpa en katt, men du kan aldrig äga den.
En hund låter sig kopplas, en katt låter dig öppna dörren.
Försök tvinga en katt och den kommer att klösa dig.
En hund kommer när du ropar, en katt kommer när den vill.
Folk borde behandla kärlek mer som en katt än som en hund.
En hund älskar en person den aldrig träffat förut, men du måste förtjäna en katts uppmärksamhet.
En hund väntar på dig när du är borta, en katt lever ett självständigt liv.
Du kan kanske köpa en katt, men du kan aldrig äga den.
En hund låter sig kopplas, en katt låter dig öppna dörren.
Försök tvinga en katt och den kommer att klösa dig.
En hund kommer när du ropar, en katt kommer när den vill.
Folk borde behandla kärlek mer som en katt än som en hund.
Möjligheter
Det är den 17 maj 2011. Jag sitter i min etta i Ryd i Linköping och läser på den sista tentan innan sommaren i Molekylärbiologin jag studerar. För sju år sedan laddade inte en Internetsida jag var inne på. Om det inte vore för det hade jag inte varit här nu. Men det är inget jag tänker på, jag vet inte ens om att det är något jag kunde tänka på.
Men om den där bildsökningen hade laddat hade jag inte gått ifrån datorn. Då hade inte min syster senare stängt ner det kvarlämnade fönstret, och jag hade inte glömt bort det. Sökningen hade lett till att jag klickat in på några bilder jag inte sett förut, och jag hade hittat till en gammal nerlagd sida som hette Superadamworld. Där hade det funnits en liten hänvisning till en ny sida, Nintencom, som jag hade letat upp och blivit medlem på.
Nintencom var ett litet forum med en liten gemenskap kretsande kring spel. Där hade jag börjat knyta bekantskap med andra spelintresserade, och jag hade börjat ta mitt eget intresse för spel på större allvar. Det hade blivit något mer än ett bortglömt Gameboy Advance undangömt i en dammig låda. Så småningom hade jag blivit kär för första gången på Nintencom, vilket i och för sig hade lett till ett skadligt förtryckande förhållande, men det hade också i längden lett till stor personlig utveckling för mig, och jag hade lärt mig att ta problem och se livet och mig själv på ett hälsosamt sätt. Under det förhållandet hade jag börjat komma på tankarna att flytta längre norrut efter gymnasiet.
Genom Nintencom hade jag lärt känna dem som skulle bli några av mina närmsta vänner, och min bästa vän, som även han skulle ha bidragit till enorm personlig utveckling. Dessa vänner hade bidragit stort till beslutet att studera i Uppsala.
Uppsala hade fortsatt utveckla min känsla av frihet. Inte bara hade jag fortsatt känslan av att kunna ha vilka intressen jag ville, jag hade dessutom fått insikt i vad jag ville göra i framtiden innerst inne, skriva. Inget hade hindrat mig från att hoppa av biologin för att börja läsa språk.
Om det inte vore för den där bildsökningen som inte laddat för sju år sen hade jag inte suttit i Linköping och läst Molekylärbiologi. Men det är ingenting jag tänker på, det är inte ens något jag vet om att jag hade kunnat tänka på. Jag kanske inte ens gjorde sökningen, vad vet jag.
Men om den där bildsökningen hade laddat hade jag inte gått ifrån datorn. Då hade inte min syster senare stängt ner det kvarlämnade fönstret, och jag hade inte glömt bort det. Sökningen hade lett till att jag klickat in på några bilder jag inte sett förut, och jag hade hittat till en gammal nerlagd sida som hette Superadamworld. Där hade det funnits en liten hänvisning till en ny sida, Nintencom, som jag hade letat upp och blivit medlem på.
Nintencom var ett litet forum med en liten gemenskap kretsande kring spel. Där hade jag börjat knyta bekantskap med andra spelintresserade, och jag hade börjat ta mitt eget intresse för spel på större allvar. Det hade blivit något mer än ett bortglömt Gameboy Advance undangömt i en dammig låda. Så småningom hade jag blivit kär för första gången på Nintencom, vilket i och för sig hade lett till ett skadligt förtryckande förhållande, men det hade också i längden lett till stor personlig utveckling för mig, och jag hade lärt mig att ta problem och se livet och mig själv på ett hälsosamt sätt. Under det förhållandet hade jag börjat komma på tankarna att flytta längre norrut efter gymnasiet.
Genom Nintencom hade jag lärt känna dem som skulle bli några av mina närmsta vänner, och min bästa vän, som även han skulle ha bidragit till enorm personlig utveckling. Dessa vänner hade bidragit stort till beslutet att studera i Uppsala.
Uppsala hade fortsatt utveckla min känsla av frihet. Inte bara hade jag fortsatt känslan av att kunna ha vilka intressen jag ville, jag hade dessutom fått insikt i vad jag ville göra i framtiden innerst inne, skriva. Inget hade hindrat mig från att hoppa av biologin för att börja läsa språk.
Om det inte vore för den där bildsökningen som inte laddat för sju år sen hade jag inte suttit i Linköping och läst Molekylärbiologi. Men det är ingenting jag tänker på, det är inte ens något jag vet om att jag hade kunnat tänka på. Jag kanske inte ens gjorde sökningen, vad vet jag.
Kontroll
Jag kommer ihåg andra gången jag skrev högskoleprov. Till skillnad från första gången var jag inte satt på en annan skola än de andra som skrev (dessutom var det fler jag kände som skrev), så det gick att träffa de andra och diskutera under pauserna. Hann ni alla uppgifter? Förstod ni den där uppgiften med vägarna? Fan vad drygt det här provet var, hoppas det är det som är fake... Och sånt. Dessutom träffade vi Elin ovanför en trappavsats. Jag hade halsont. Eller, jag hade egentligen inte ont i halsen, men jag var helt klart sjuk. Varje gång jag öppnade munnen kom det ut ett väsande, en viskning, eller nåt som gick upp i falsett som hos en molbråttspojke. Det var fantastiskt roligt. Jag hade som sagt inte ont av det och halsen var inte så ansträngd, så jag njöt av varenda ord jag sa, skrattade förvånat över hur varje mening kom ut, inte alls som jag hade hört det i mitt eget huvud. Humor handlar ofta om det oväntade. Blev påmind om de här händelserna vid majbrasan i helgen, då vi stod för nära och för mycket i röken tills jag började förlora rösten (och Anni började andas ut rökpuffar).
Är det däremot något jag avskyr så är det att inte kunna kontrollera min röst när jag är för känslomässigt berörd. När jag darrar på rösten av gråt. Måste berätta något tungt, betydelsefullt, och det jag vill säga kommer ut i för hög eller för låg ton. När jag låter arg helt plötsligt i stället för neutral. När jag är berörd men låter neutral. När jag försöker verka oberörd och blir avslöjad. Jag antar att det har att göra med min skräck att visa känslor. Eller också är jag rädd för att visa känslor för att jag inte kan styra mig själv. Saker gör fel. Jag gör saker rätt men de gör sig fel innan de kommer fram. Jag avskyr inte alltid att visa känslor. Jag vill kunna säga något betydelsefullt, känsloladdat, men jag vill inte att det ska ha en annan känsloladdning än den jag avsett. Jag vill inte låta ledsen när jag försöker vara kärleksfull. Vill inte låta arg när jag ber om ursäkt.
Hur saker kommer ut, hur jag låter. Ofrivilliga rörelser och oförväntade toner. Antingen helt fantastiskt roande, eller värdelöst, i vägen. Aldrig mitt emellan.
Är det däremot något jag avskyr så är det att inte kunna kontrollera min röst när jag är för känslomässigt berörd. När jag darrar på rösten av gråt. Måste berätta något tungt, betydelsefullt, och det jag vill säga kommer ut i för hög eller för låg ton. När jag låter arg helt plötsligt i stället för neutral. När jag är berörd men låter neutral. När jag försöker verka oberörd och blir avslöjad. Jag antar att det har att göra med min skräck att visa känslor. Eller också är jag rädd för att visa känslor för att jag inte kan styra mig själv. Saker gör fel. Jag gör saker rätt men de gör sig fel innan de kommer fram. Jag avskyr inte alltid att visa känslor. Jag vill kunna säga något betydelsefullt, känsloladdat, men jag vill inte att det ska ha en annan känsloladdning än den jag avsett. Jag vill inte låta ledsen när jag försöker vara kärleksfull. Vill inte låta arg när jag ber om ursäkt.
Hur saker kommer ut, hur jag låter. Ofrivilliga rörelser och oförväntade toner. Antingen helt fantastiskt roande, eller värdelöst, i vägen. Aldrig mitt emellan.
