The Tattler

Jättetråkigt inlägg idag, men jag har ju varit så HIMLA rolig och intressant på senaste tiden så det jämnar ut sig.

Jag skulle bara vilja be om att alla som läser detta kommenterar och säger vilka ni är. Jag har koll på ett fåtal som läser, och vet att vissa bara läser när jag länkar hit, men jag vill ändå att ALLA kommenterar och säger vilkna ni är. I syfte att jag ska kunna anpassa innehållet i bloggen till vilka som läser...

Om ni propsar på att läsa anonymt får ni väl göra det, men då får ni skylla er själva.

Och jag "vinner" ingenting på det här, jag deltar inte i någon tävling för många kommentarer, och jag lovar att ha jättetråkigt när jag läser igenom kommentarerna. Så ni har ingenting att förlora.

Go go go!

Att Internet, som är ett medium genom vilket en växande generation lever betydande delar av sina liv, fortfarande inte ses som något verkligt? Handlingar, konversationer och relationer som inträffar på nätet har inte alls samma värde som de som sker utanför.

Min erfarenhet är att den äldre generationen inte ser det som umgänge när man talar med någon över internet. Trots att det ju bara är ett kommunikationssätt som sklijer sig från till exempel telefon eller "verkliga" möten, kommunikationen i sig behöver inte vara annorlunda.

Samtidigt verkar de som har en begränsad, liten eller ingen användning av Internet ha en växande skräck inför hur Internet används. Lagar införs anpassade till Internet som i praktiken inte alls fungerar... Förståelsen för att vi faktiskt delar med oss av vilka vi är verkar inte finnas, det är som att de väntar på att vi ska välja bort Internet när vi blivit mogna nog.

Misstänksamheten är stor och intresset är litet.

Idag ploppade Annika upp på Facebook med ett litet meddelande om att jag borde hänga med henne och Conny ut och gå. Viss säger jag och hoppar på pappas gamla, för mig alldeles för höga, cykel trots att jag inte direkt har rykte om mig att vara den skickligaste cyklisten i världen. Den höga sadeln tillät mig inte att sitta på från början, första gången jag satte mig på i farten var något smärtsam. I vilket fall kom jag fram till Annika och följande händelser ägde rum!

Jag har inte ridit på flera år. (Och med flera menar jag typ, tio.)

Jag har redan börjat få ordenligt ont i rumpan. Den hade knappt ens hämtat sig sen jag druttade baklänges i Zids ondskefulla trappa.

Senaste dagarnas sol har i alla fall gett resultat! :D

Jag rör mig i miljöer och bland människor där jag ofta finner att jag är den enda kvinnliga i sällskapet. Det har blivit mycket kvinnoskämt under en lång period nu (jag gör dem också med jämna mellanrum), men också en del fullt seriösa fördomar om kvinnor och tjejer. Och vi lever i ett samhälle som är uppbyggt på att de fördomarna stämmer.

Det är saker som har fått mig att fundera på kvinnor.

Vilka fördomar har vi på oss? Vi är vackrare än män. Renare och finare. Vi är försiktigare, tar mindre plats. Vi tänker mycket på hur vi ser ut och kan inte ta att inte bli uppskattade. Vi är känslosamma. Samtidigt är vi krävande, kinkiga, svängiga i humöret, gnälliga, svaga och lite dumma. Vi är mindre perversa. Vi tycker om saker som shopping och tjejkvällar. Vi är bra på saker som matlagning och att ta hand om svaga.

Men vilka är vi på riktigt? Alla vet ju att inga fördomar stämmer in på alla i gruppen de riktas mot. Men stämmer de i stort sätt? Till största delen? Uppfyller fler kvinnor än män kriterierna?

Varför lever kvinnor som en minoritet i en värld där de inte är färre i antal?

Det finns säkert sanning i fördomarna. Genomsnittskvinnan är svagare än genomsnittsmannen. Det är en biologisk skillnad, men spelar det verkligen någon roll? Spelar det verkligen någon roll att vi är kroppsligt svaga i en värld där kroppslig styrka ger dig övertag i sport, slagsmål och bara en minoritet av våra yrken? Spelar det någon roll i en värld där våra maktshavare inte behöver slåss med sina egna händer?

Jag tror inte att vi är svagare i sinnet. Jag tror inte vi är födda försiktiga och tysta. Men jag tror att många av oss blir. För vem ska orka ta upp striden när det bara möts av åtlöje?

Jag har oräkneliga gånger hatat att vara kvinna. För att jag har oddsen emot mig. För att jag inte faller in i fördomarna och inte är hemma. För att jag inte vill vara ständigt motarbetad. För att jag inte vill gå ur livet med bästa resultat och sämsta belöning.

Med vad fan är det för synsätt? Jag ska inte hata att vara kvinna, jag ska hata det som trycker ner oss. Och jag ska stå emot det som vill trycka ner oss, och inte vad jag har fötts som.

Det är inte männens fel att vi inte säger emot. Vi viker oss för uppfattningen om att vara försiktiga och lider i tysthet. Vi accepterar det vi får. Och vi låter dem ha makten över oss.

En dag ska vi säga emot.

En dag ska vi gå ut nakna och smutsiga på gatorna i grupp, vi ska skrika slagord, vi ska inte vända när de bygger murar med plastsköldar. Vi ska ta det vi vill ha. För visst fan kan vi?

Ja, jag vet, sinnessjukt med mer än ett blogginlägg per dag (tekniskt sett inte, klockan är efter tolv,) men nu blir det fan i mig extrainsatt blogginlägg. Jag blir så trött.

Varför i helvete har typ alla människor i hela världen fått för sig att urin är jättenyttigt och det absolut renaste man kan tänka sig? Är ni helt jävla tappade bakom ett flöte?

Nu vill jag bara tillägga att jag HAR gjort min research (jag kollade Wikipedia), och mycket riktigt är urin, under normala omständigheter, sterilt. Vad fan betyder ens det? Icke infektionsbildande? Bakteriefritt? Och så innehåller det joner (och joner kan ju absolut inte vara farliga).

Okej, vi kan utgå ifrån att kiss inte är typ, frätande, för det vore jävligt... osmidigt. Men bara för att skiten är sterilt betyder det för i helvete inte att fanskapet inte är farligt. Varför tror du att vi kissar över huvud taget? För att kroppen INTE VILL HA KISSET. Kiss innehåller de GIFTER du sätter i dig (förutom typ tungmetall och den delen av alkoholen som käkar upp levern och hjärnan, men vi lämnar det) och det är fan inte nyttigt med gifter.

Kiss innehåller alltså en jävla massa salt som kroppen inte heller vill ha. Försöker du dricka kisset kommer du alltså bara bli ännu mera uttorkad.

Det kanske är jättenyttigt att kissa på sår eller nåt, fan vet jag, men sluta säga att kiss är "det renaste du kan tänka dig!".

Det renaste jag kan tänka mig är fan i mig dest-vatten och det dör man ju också av att dricka.

Fan.

Hemkommen från en spontansväng till Stockholm! Det absolut bästa med att bo i Uppsala, utöver att det är en underbar stad, är att jag nu kan träffa ett visst gäng bästa vänner någorlunda regelbundet. <3 ... Till priset av att inte få träffa ett visst annat älskat gäng dagligen. Ni ska veta att jag saknar er hela tiden, när Annika väl kommit hem ska vi minsann återses allihopa! Mhm!

Det var en jättehärlig snubbe i kassan på Pressbyrån. Han frågade alla kunder hur de mådde och småpratade och skämtade med dem medans de handlade. Jag funderade över om han kände ett tvång att göra det och om han då gjorde det även när det dök upp folk som verkade otrevliga eller sura. Sen insåg jag att han inte hade någon som helst plikt att vara sådär trevlig och glädja folk, utan att det antagligen var något han gjorde för att han trivdes med det. Någon som förgyllde hans egna vardag... Man kan ju tänka sig att det kan vara rätt trist att stå i en kassa hela dagarna. Man kan också tänka sig att rätt många som fick det jobbet skulle klaga över vilket skitjobb de hade och hur de ville vidare. Det kändes som att inget jobb skulle kunna vara ett skitjobb för den här killen. Jag tänkte att det är något man borde sträva emot; att göra det bästa möjliga av alla situationer.

En låt som Zid skrivit nyligen. Associera inte mitt inlägg med musiken för det är inte passande och gör inte musiken någon rättvisa. <3

Idé från helgen, i och med att jag utsatte Zid för detta. xD

Jag har tänkt på hur mycket jag har förändrat mig själv.

Jag brukade vara pessimist, men ombytte mig själv bara genom att tänka på mina tankar. Ingen snabb omvändning, men sist jag kände mig nere la jag märke till tankarna som tränger sig på vare sig man vill eller ej. Tröstande tankar, tankar som sa mig att jag kan klara det här, att jag inte gjort något fel och att allt kommer att bli bra. De där tankarna som jag inte riktgt kan styra brukade vara så annorlunda. De brukade berätta för mig hur värdelös jag var.

Jag ville byta ut dem, jag jobbade hårt för att göra det. Och jag inser att jag inte hade kunnat lyckas bättre än jag har gjort. De positiva tankar som till en början var medvetna har blivit undermedvetna och mina ögon tar in en vackrare värld.

Jag vill förändra mig själv. Jag går ner i vikt, jag tänker på mig själv, jag siktar framåt och jag vill bli bättre. På allt. Jag balanserar på kanten av trottoaren för det gör mig lyckligare än att gå på platt asfalt.

Om jag inte är den jag vill vara, vad som en hemsöker mitt sinne, så kan jag ändra det. Vad det än är som måste bort så vet jag att jag kan göra det. För jag har gjort det förut.

Jag har världen i mina händer, jag kan göra vad som helst och jag älskar livet.