Kontroll
Jag kommer ihåg andra gången jag skrev högskoleprov. Till skillnad från första gången var jag inte satt på en annan skola än de andra som skrev (dessutom var det fler jag kände som skrev), så det gick att träffa de andra och diskutera under pauserna. Hann ni alla uppgifter? Förstod ni den där uppgiften med vägarna? Fan vad drygt det här provet var, hoppas det är det som är fake... Och sånt. Dessutom träffade vi Elin ovanför en trappavsats. Jag hade halsont. Eller, jag hade egentligen inte ont i halsen, men jag var helt klart sjuk. Varje gång jag öppnade munnen kom det ut ett väsande, en viskning, eller nåt som gick upp i falsett som hos en molbråttspojke. Det var fantastiskt roligt. Jag hade som sagt inte ont av det och halsen var inte så ansträngd, så jag njöt av varenda ord jag sa, skrattade förvånat över hur varje mening kom ut, inte alls som jag hade hört det i mitt eget huvud. Humor handlar ofta om det oväntade. Blev påmind om de här händelserna vid majbrasan i helgen, då vi stod för nära och för mycket i röken tills jag började förlora rösten (och Anni började andas ut rökpuffar).
Är det däremot något jag avskyr så är det att inte kunna kontrollera min röst när jag är för känslomässigt berörd. När jag darrar på rösten av gråt. Måste berätta något tungt, betydelsefullt, och det jag vill säga kommer ut i för hög eller för låg ton. När jag låter arg helt plötsligt i stället för neutral. När jag är berörd men låter neutral. När jag försöker verka oberörd och blir avslöjad. Jag antar att det har att göra med min skräck att visa känslor. Eller också är jag rädd för att visa känslor för att jag inte kan styra mig själv. Saker gör fel. Jag gör saker rätt men de gör sig fel innan de kommer fram. Jag avskyr inte alltid att visa känslor. Jag vill kunna säga något betydelsefullt, känsloladdat, men jag vill inte att det ska ha en annan känsloladdning än den jag avsett. Jag vill inte låta ledsen när jag försöker vara kärleksfull. Vill inte låta arg när jag ber om ursäkt.
Hur saker kommer ut, hur jag låter. Ofrivilliga rörelser och oförväntade toner. Antingen helt fantastiskt roande, eller värdelöst, i vägen. Aldrig mitt emellan.
Är det däremot något jag avskyr så är det att inte kunna kontrollera min röst när jag är för känslomässigt berörd. När jag darrar på rösten av gråt. Måste berätta något tungt, betydelsefullt, och det jag vill säga kommer ut i för hög eller för låg ton. När jag låter arg helt plötsligt i stället för neutral. När jag är berörd men låter neutral. När jag försöker verka oberörd och blir avslöjad. Jag antar att det har att göra med min skräck att visa känslor. Eller också är jag rädd för att visa känslor för att jag inte kan styra mig själv. Saker gör fel. Jag gör saker rätt men de gör sig fel innan de kommer fram. Jag avskyr inte alltid att visa känslor. Jag vill kunna säga något betydelsefullt, känsloladdat, men jag vill inte att det ska ha en annan känsloladdning än den jag avsett. Jag vill inte låta ledsen när jag försöker vara kärleksfull. Vill inte låta arg när jag ber om ursäkt.
Hur saker kommer ut, hur jag låter. Ofrivilliga rörelser och oförväntade toner. Antingen helt fantastiskt roande, eller värdelöst, i vägen. Aldrig mitt emellan.
Kommentarer
Trackback
