The Tattler

Jag rör mig i miljöer och bland människor där jag ofta finner att jag är den enda kvinnliga i sällskapet. Det har blivit mycket kvinnoskämt under en lång period nu (jag gör dem också med jämna mellanrum), men också en del fullt seriösa fördomar om kvinnor och tjejer. Och vi lever i ett samhälle som är uppbyggt på att de fördomarna stämmer.

Det är saker som har fått mig att fundera på kvinnor.

Vilka fördomar har vi på oss? Vi är vackrare än män. Renare och finare. Vi är försiktigare, tar mindre plats. Vi tänker mycket på hur vi ser ut och kan inte ta att inte bli uppskattade. Vi är känslosamma. Samtidigt är vi krävande, kinkiga, svängiga i humöret, gnälliga, svaga och lite dumma. Vi är mindre perversa. Vi tycker om saker som shopping och tjejkvällar. Vi är bra på saker som matlagning och att ta hand om svaga.

Men vilka är vi på riktigt? Alla vet ju att inga fördomar stämmer in på alla i gruppen de riktas mot. Men stämmer de i stort sätt? Till största delen? Uppfyller fler kvinnor än män kriterierna?

Varför lever kvinnor som en minoritet i en värld där de inte är färre i antal?

Det finns säkert sanning i fördomarna. Genomsnittskvinnan är svagare än genomsnittsmannen. Det är en biologisk skillnad, men spelar det verkligen någon roll? Spelar det verkligen någon roll att vi är kroppsligt svaga i en värld där kroppslig styrka ger dig övertag i sport, slagsmål och bara en minoritet av våra yrken? Spelar det någon roll i en värld där våra maktshavare inte behöver slåss med sina egna händer?

Jag tror inte att vi är svagare i sinnet. Jag tror inte vi är födda försiktiga och tysta. Men jag tror att många av oss blir. För vem ska orka ta upp striden när det bara möts av åtlöje?

Jag har oräkneliga gånger hatat att vara kvinna. För att jag har oddsen emot mig. För att jag inte faller in i fördomarna och inte är hemma. För att jag inte vill vara ständigt motarbetad. För att jag inte vill gå ur livet med bästa resultat och sämsta belöning.

Med vad fan är det för synsätt? Jag ska inte hata att vara kvinna, jag ska hata det som trycker ner oss. Och jag ska stå emot det som vill trycka ner oss, och inte vad jag har fötts som.

Det är inte männens fel att vi inte säger emot. Vi viker oss för uppfattningen om att vara försiktiga och lider i tysthet. Vi accepterar det vi får. Och vi låter dem ha makten över oss.

En dag ska vi säga emot.

En dag ska vi gå ut nakna och smutsiga på gatorna i grupp, vi ska skrika slagord, vi ska inte vända när de bygger murar med plastsköldar. Vi ska ta det vi vill ha. För visst fan kan vi?