The Tattler

There's always an end to everything,
too bad this is ours.
Oh but don't cry,
we had a nice run
and though we ran out,
there's no need to shout.
We've had our fun,
so keep your eyes dry
through the final hours.
Let's see what the passing will bring!

En hund gör vad som helst för belöning. En katt har värdighet.

En hund älskar en person den aldrig träffat förut, men du måste förtjäna en katts uppmärksamhet.

En hund väntar på dig när du är borta, en katt lever ett självständigt liv.

Du kan kanske köpa en katt, men du kan aldrig äga den.

En hund låter sig kopplas, en katt låter dig öppna dörren.

Försök tvinga en katt och den kommer att klösa dig.

En hund kommer när du ropar, en katt kommer när den vill.

Folk borde behandla kärlek mer som en katt än som en hund.

Det är den 17 maj 2011. Jag sitter i min etta i Ryd i Linköping och läser på den sista tentan innan sommaren i Molekylärbiologin jag studerar. För sju år sedan laddade inte en Internetsida jag var inne på. Om det inte vore för det hade jag inte varit här nu. Men det är inget jag tänker på, jag vet inte ens om att det är något jag kunde tänka på.

Men om den där bildsökningen hade laddat hade jag inte gått ifrån datorn. Då hade inte min syster senare stängt ner det kvarlämnade fönstret, och jag hade inte glömt bort det. Sökningen hade lett till att jag klickat in på några bilder jag inte sett förut, och jag hade hittat till en gammal nerlagd sida som hette Superadamworld. Där hade det funnits en liten hänvisning till en ny sida, Nintencom, som jag hade letat upp och blivit medlem på.

Nintencom var ett litet forum med en liten gemenskap kretsande kring spel. Där hade jag börjat knyta bekantskap med andra spelintresserade, och jag hade börjat ta mitt eget intresse för spel på större allvar. Det hade blivit något mer än ett bortglömt Gameboy Advance undangömt i en dammig låda. Så småningom hade jag blivit kär för första gången på Nintencom, vilket i och för sig hade lett till ett skadligt förtryckande förhållande, men det hade också i längden lett till stor personlig utveckling för mig, och jag hade lärt mig att ta problem och se livet och mig själv på ett hälsosamt sätt. Under det förhållandet hade jag börjat komma på tankarna att flytta längre norrut efter gymnasiet.

Genom Nintencom hade jag lärt känna dem som skulle bli några av mina närmsta vänner, och min bästa vän, som även han skulle ha bidragit till enorm personlig utveckling. Dessa vänner hade bidragit stort till beslutet att studera i Uppsala.

Uppsala hade fortsatt utveckla min känsla av frihet. Inte bara hade jag fortsatt känslan av att kunna ha vilka intressen jag ville, jag hade dessutom fått insikt i vad jag ville göra i framtiden innerst inne, skriva. Inget hade hindrat mig från att hoppa av biologin för att börja läsa språk.

Om det inte vore för den där bildsökningen som inte laddat för sju år sen hade jag inte suttit i Linköping och läst Molekylärbiologi. Men det är ingenting jag tänker på, det är inte ens något jag vet om att jag hade kunnat tänka på. Jag kanske inte ens gjorde sökningen, vad vet jag.

Jag kommer ihåg andra gången jag skrev högskoleprov. Till skillnad från första gången var jag inte satt på en annan skola än de andra som skrev (dessutom var det fler jag kände som skrev), så det gick att träffa de andra och diskutera under pauserna. Hann ni alla uppgifter? Förstod ni den där uppgiften med vägarna? Fan vad drygt det här provet var, hoppas det är det som är fake... Och sånt. Dessutom träffade vi Elin ovanför en trappavsats. Jag hade halsont. Eller, jag hade egentligen inte ont i halsen, men jag var helt klart sjuk. Varje gång jag öppnade munnen kom det ut ett väsande, en viskning, eller nåt som gick upp i falsett som hos en molbråttspojke. Det var fantastiskt roligt. Jag hade som sagt inte ont av det och halsen var inte så ansträngd, så jag njöt av varenda ord jag sa, skrattade förvånat över hur varje mening kom ut, inte alls som jag hade hört det i mitt eget huvud. Humor handlar ofta om det oväntade. Blev påmind om de här händelserna vid majbrasan i helgen, då vi stod för nära och för mycket i röken tills jag började förlora rösten (och Anni började andas ut rökpuffar).

Är det däremot något jag avskyr så är det att inte kunna kontrollera min röst när jag är för känslomässigt berörd. När jag darrar på rösten av gråt. Måste berätta något tungt, betydelsefullt, och det jag vill säga kommer ut i för hög eller för låg ton. När jag låter arg helt plötsligt i stället för neutral. När jag är berörd men låter neutral. När jag försöker verka oberörd och blir avslöjad. Jag antar att det har att göra med min skräck att visa känslor. Eller också är jag rädd för att visa känslor för att jag inte kan styra mig själv. Saker gör fel. Jag gör saker rätt men de gör sig fel innan de kommer fram. Jag avskyr inte alltid att visa känslor. Jag vill kunna säga något betydelsefullt, känsloladdat, men jag vill inte att det ska ha en annan känsloladdning än den jag avsett. Jag vill inte låta ledsen när jag försöker vara kärleksfull. Vill inte låta arg när jag ber om ursäkt.

Hur saker kommer ut, hur jag låter. Ofrivilliga rörelser och oförväntade toner. Antingen helt fantastiskt roande, eller värdelöst, i vägen. Aldrig mitt emellan.

Det är allt jag har att säga.

Vi säger att man blir hemmablind. Vissa saker ser vi hela tiden, och just därför slutar vi se dem. Om vi aldrig får någon förändring i det vi redan har, så registrerar vi inte det vi har. Vi lägger inte märke till det fula märket i väggen, för vi ser det varje dag och det kan inte sticka ut i våra ögon.

Kanske är det därför jag inte trivs i mitt rum längre ibland.

Vi människor behöver förändring. Vi hatar att erkänna det för vi fruktar förändring mer än nåt annat, men vi behöver förändring för att fungera. Vi behöver ta en annan väg till jobbet, vi behöver prova en ny yoghurt och vi behöver byta gardinerna ibland. Annars bli vi blinda.

Jag har bott här i snart två år och det enda jag gjort är att köpa två nya blomkrukor, och dom har också försvunnit nu. Allting på mina 14 kvadrat jag blivit vana. Jag ser ingenting här inne. Jag har blivit hemmablind.

Klockan är åtta en fredag kväll i centrala Uppsala. Jag bor ovanför en pub och brevid en festlokal, men gatan ligger helt öde och tyst. (I kontrast till vad som är sedvänja, bör tilläggas.) Inte ett ljud från rumskompisens stängda dörr. Jag är skittrött. Alla är skittrötta. Det är en sån fredag idag. Ingen säger "Äntligen helg!", vi bara stapplar hem och faller ihop med ansiktet först i sängen. En sån fredag.

Men nog om det. Eller mer om det senare. Min frånvaro kräver en uppdatering.

Det har hänt mycket. Det brukar vara så när jag inte skriver. Jag är mitt uppe i förändringar som inte kan dokumenteras förrän de är klara.

Eller, förändringar blir aldrig riktigt klara.

Men, jag behöver lite avstånd från dem för att förstå dem ibland. Saken är den att jag har förändrats ganska så ordentligt den här gången. Inte så mycket utåt men inåt. Sådär så att det mest är jag som märker av det. Och jag har dessutom gjort det under en rätt kort tid. Rätt förvånande och svårt att förstå. För mig.

Men såhär är det.

Nog för att jag utvecklats mycket med mig själv. Jag har lagt undan min pessimism. Blivit mer självsäker och fri. Men jag haft oerhörda tyngder på mig. Svårhanterliga tyngder. Delar av mig jag sällan varit öppen om. Delar som fåtal människor varit medvetna om. Skam och skuld. Ånger. Som jag försökt arbeta med men aldrig riktigt lyckats.

För att vara mer öppen än jag någonsin varit på "allmän plats": jag har haft tunga problem som jag försökt få psykologhjälp för. Alltihop grundat i mötet med en enda person. Och skammen. Hur det har gått? Steg för steg har jag kommit närmare att acceptera det som hänt mig. Under julen klarade jag för första gången av att tala ut om exakt vad som hänt. Men massor hjälp och stöd från Chris, som jag inte kan tacka nog för.

Det har tagit några år men jag kan säga nu att jag har avskrivit mig skammen. Det har lett till att jag känner mig friare och ännu mer säker i mig själv. Jag har inte längre panik inför relationer. Varken skräck, eller känsla av tvång som förut. Jag hatar inte min egen kropp. Är helt okej med de val och misstag jag gjort. Lugn, i balans och tacksam. Och, uppenbarligen, mer öppen.

Jag är och kommer aldrig att bli färdigutvecklad men jag är längre fram än jag någonsin varit förut.

Tillbaka där vi började... Jag sitter och funderar över hur jag egentligen tänkte när jag tog på mig 150 % plugg. Och så söka sommarjobb på det. Men å andra sidan, jag är jäkligt bra. Så jag ska nog klara mig. Dessutom har jag aldrig känt mig så på rätt plats som med den här utbildningen. Just nu? Mest trött på alla böcker och halvfärdiga projekt som dräller på skrivbordet. Men, det är en sån fredag idag.

Idag bestämde jag mig för att prova Varma Koppen för första gången.

Efter att ha lidit i en vecka i avsaknad av Omeprazol var imorse tiden slutligen inne för den mytonspunna gastroskopin. Gastroskopi är en undersökning med en kameraförsedd slang som förs ner i halsen genom magen till tolvfingertarmen. På vägen ner... och upp, kan diverse sjukdomar diagnostiseras! Jag var förstås där på grund av min halsbränna.

Prova att googla på gastroskopi så får du säkert samma uppfattning om undersökningen som jag hade - en fruktansvärd upplevelse för somliga och ingenting särskilt för andra. Jag bestämde mig snabbt för att lägga skräckhistorierna bakom mig för att bli en av de där som sa "Äsch då, det var ingenting farligt!"

Så vitt jag förstått är skillnaden mellan en otrevlig gastroskopi och en helt okej gastroskopi kräkreflexerna. Om de inte utlöses går undersöganskningen ganska lätt. Om de utlöses blir det väldigt obehagligt, men det är dock inte smärtsamt.

Förhållandevis lugn trädde jag in i undersökningsrummet och en sköterska (tror jag) talade om för mig hur det gick till. Hon var ärlig och sa som det var, "Det är ingen trevlig undersökning, man det gör inte ont." Jag fick en vätska som skulle göra magen mindre orolig när de pumpade luft, och doktorn kom in och förklarade även han vad som skulle ske, lite kort.

Så till själva undersökningen. (Extremt känsliga läsare varnas.) Jag hörde oturligt nog inte till dem som går igenom gastroskopin utan minska motgång. Kräkreflexerna drog igång tidigt och jobbade på under hela undersökningen, och när jag låg där med tjockt gult slem av saliv och galla över hela ansiktet och i munnen, konstant rapandes / kräkandes / hostandes, kände jag mig ändå någonstans tacksam över att ingen kunde följa med mig som moraliskt stöd. Det var obehagligt, jag skulle nog till och med säga vidrigt, men det gick snabbt och både doktorn och sköterskan var skitsnälla. (Efteråt insåg jag att det kanske inte är lika självklart för dem som för mig att tårarna börjar rinna i floder så fort jag ligger ner på sidan och att de eventuellt kan ha trott att jag mådde liiite sämre än jag faktiskt gjorde, men lite extra stöd kan ju inte vara fel ändå!)

Resultatet? TAKE THIS!


(this photo was totally not worth the effort.)

Där fotot är taget sitter magmunnen, och den ska egentligen, i en normal hals, sluta tätt om... tex slangen på bilden. (Slangen är ca 1 cm och min strupe har alltså ett mellanrum på typ 2 cm som inte ska vara där.) Jag har sammanfattningsvis ett bråck i strupen som gör att magsyra kan komma upp obehindrat, och jag får halsbränna.

Doktorn sa att det går bra att fortsätta käka Omeprazol och skrev dessutom ut ännu en typ av tabletter som ska ge lindring i halsen. :3 Man kan operera bråck om det blir värre, men det tror/hoppas jag att jag inte ska behöva. Jag har lite ont i helsen fortfarande, och halsbrännan har inte hunnit ge med sig än (tagit en omeprazol idag), men annars känns allt bra!

Och om någon som ska göra en gastroskopi hittar hit så kan jag bara säga som de sa på sjukhuset, hur jobbig undersökningen blir är helt olika från person till person. Det går inte att förutspå hur den kommer att bli för dig i förväg. Försök att vara lugn och lyssna på läkarna så går det bra!

Nu till uppropet! Jag har inte så mycket att säga utöver att det gick bra, jag var där i tid, utbildningen känns rätt och de jag pratat med hittills verkar trevliga! Var dock väldigt mycket mer tjejer än killar på utbildningen (var typ 5-6 killar eller nåt?), blev lite förvånad. Tycker att språk känns som ett rätt könsneutralt område... men tydligen inte!

För de som inte hört det är det alltså Språkvetarprogrammet, som jag kom in på i sista minuten som reserv för typ två dagar sedan det handlar om.

Nu väntar nollning... och städning av rummet som ser ut som en explosion.

Ha det hej / Have it hello

Det är inte alltid lätt att spela Alias med mig. Händelse från i somras. :'D (det där är Zid)

Hur viktigt är moral?

Jättetråkigt inlägg idag, men jag har ju varit så HIMLA rolig och intressant på senaste tiden så det jämnar ut sig.

Jag skulle bara vilja be om att alla som läser detta kommenterar och säger vilka ni är. Jag har koll på ett fåtal som läser, och vet att vissa bara läser när jag länkar hit, men jag vill ändå att ALLA kommenterar och säger vilkna ni är. I syfte att jag ska kunna anpassa innehållet i bloggen till vilka som läser...

Om ni propsar på att läsa anonymt får ni väl göra det, men då får ni skylla er själva.

Och jag "vinner" ingenting på det här, jag deltar inte i någon tävling för många kommentarer, och jag lovar att ha jättetråkigt när jag läser igenom kommentarerna. Så ni har ingenting att förlora.

Go go go!

Att Internet, som är ett medium genom vilket en växande generation lever betydande delar av sina liv, fortfarande inte ses som något verkligt? Handlingar, konversationer och relationer som inträffar på nätet har inte alls samma värde som de som sker utanför.

Min erfarenhet är att den äldre generationen inte ser det som umgänge när man talar med någon över internet. Trots att det ju bara är ett kommunikationssätt som sklijer sig från till exempel telefon eller "verkliga" möten, kommunikationen i sig behöver inte vara annorlunda.

Samtidigt verkar de som har en begränsad, liten eller ingen användning av Internet ha en växande skräck inför hur Internet används. Lagar införs anpassade till Internet som i praktiken inte alls fungerar... Förståelsen för att vi faktiskt delar med oss av vilka vi är verkar inte finnas, det är som att de väntar på att vi ska välja bort Internet när vi blivit mogna nog.

Misstänksamheten är stor och intresset är litet.

Idag ploppade Annika upp på Facebook med ett litet meddelande om att jag borde hänga med henne och Conny ut och gå. Viss säger jag och hoppar på pappas gamla, för mig alldeles för höga, cykel trots att jag inte direkt har rykte om mig att vara den skickligaste cyklisten i världen. Den höga sadeln tillät mig inte att sitta på från början, första gången jag satte mig på i farten var något smärtsam. I vilket fall kom jag fram till Annika och följande händelser ägde rum!

Jag har inte ridit på flera år. (Och med flera menar jag typ, tio.)

Jag har redan börjat få ordenligt ont i rumpan. Den hade knappt ens hämtat sig sen jag druttade baklänges i Zids ondskefulla trappa.

Senaste dagarnas sol har i alla fall gett resultat! :D

Jag rör mig i miljöer och bland människor där jag ofta finner att jag är den enda kvinnliga i sällskapet. Det har blivit mycket kvinnoskämt under en lång period nu (jag gör dem också med jämna mellanrum), men också en del fullt seriösa fördomar om kvinnor och tjejer. Och vi lever i ett samhälle som är uppbyggt på att de fördomarna stämmer.

Det är saker som har fått mig att fundera på kvinnor.

Vilka fördomar har vi på oss? Vi är vackrare än män. Renare och finare. Vi är försiktigare, tar mindre plats. Vi tänker mycket på hur vi ser ut och kan inte ta att inte bli uppskattade. Vi är känslosamma. Samtidigt är vi krävande, kinkiga, svängiga i humöret, gnälliga, svaga och lite dumma. Vi är mindre perversa. Vi tycker om saker som shopping och tjejkvällar. Vi är bra på saker som matlagning och att ta hand om svaga.

Men vilka är vi på riktigt? Alla vet ju att inga fördomar stämmer in på alla i gruppen de riktas mot. Men stämmer de i stort sätt? Till största delen? Uppfyller fler kvinnor än män kriterierna?

Varför lever kvinnor som en minoritet i en värld där de inte är färre i antal?

Det finns säkert sanning i fördomarna. Genomsnittskvinnan är svagare än genomsnittsmannen. Det är en biologisk skillnad, men spelar det verkligen någon roll? Spelar det verkligen någon roll att vi är kroppsligt svaga i en värld där kroppslig styrka ger dig övertag i sport, slagsmål och bara en minoritet av våra yrken? Spelar det någon roll i en värld där våra maktshavare inte behöver slåss med sina egna händer?

Jag tror inte att vi är svagare i sinnet. Jag tror inte vi är födda försiktiga och tysta. Men jag tror att många av oss blir. För vem ska orka ta upp striden när det bara möts av åtlöje?

Jag har oräkneliga gånger hatat att vara kvinna. För att jag har oddsen emot mig. För att jag inte faller in i fördomarna och inte är hemma. För att jag inte vill vara ständigt motarbetad. För att jag inte vill gå ur livet med bästa resultat och sämsta belöning.

Med vad fan är det för synsätt? Jag ska inte hata att vara kvinna, jag ska hata det som trycker ner oss. Och jag ska stå emot det som vill trycka ner oss, och inte vad jag har fötts som.

Det är inte männens fel att vi inte säger emot. Vi viker oss för uppfattningen om att vara försiktiga och lider i tysthet. Vi accepterar det vi får. Och vi låter dem ha makten över oss.

En dag ska vi säga emot.

En dag ska vi gå ut nakna och smutsiga på gatorna i grupp, vi ska skrika slagord, vi ska inte vända när de bygger murar med plastsköldar. Vi ska ta det vi vill ha. För visst fan kan vi?